För några dagar sedan fyllde min son sju år. Det känns på något sätt som en magisk gräns. Och nu bör han också få ta mer ansvar både hemma och för sig själv. Vi är många föräldrar idag som inte vågar ge våra barn så mycket ansvar som de egentligen skulle behöva få och klarar av. Men det ska heller kanske inte gå till överdrift som det var för mig och många av mina vänner när vi växte upp.

Här kommer ett exempel. När jag var i Liams ålder hade jag ingen dagmamma efter skolan. Det fanns inget min mamma kunde göra åt det än att låta mig vara hemma ensam istället efter skolan. Jag var ett så kallat ”nyckelbarn” med husnyckeln i ett snöre runt halsen. Jag var hemma vid fyratiden och mamma kom inte hem förrän vid sextiden. Detta resulterade i att jag varje dag cyklade både till och från skolan själv. När jag kom hem ringde jag till mammas jobb och pratade med henne och sa att jag var hemma. Det var jag tvungen att göra. Jag tog fram en kastrull från kylskåpet som mamma hade ställt in där och där hon redan hade hällt upp lite mat att värma. Oftast var det köttsoppa. Jag ställde den på spisen och värmde upp den. När den sedan var klar så ringde jag mamma igen som vi kommit överens om och berättade när jag stängde av spisen. Så gjorde jag nästan varje dag.

Och när jag tänker efter på detta så tycker jag som förälder att detta var lite väl tufft. Det är svårt att förstå att mamma vågade lämna mig ensam den där tiden efter skolan. Jag skulle aldrig göra så med Liam idag. Men problemet ligger nog inte i om Liam skulle klara av detta eller inte. Han skulle säkert klara av det om jag bara tillät honom att ta det ansvaret. Barn i den åldern klarar av mycket mer än vad man tror, men det finns ju så klart gränser. Ansvaret klarar våra sjuåringar av om vi bara låter dem få det. Snarare handlar det nog om oss föräldrar och vad VI vågar överlåta till dem. Men varför vågar vi inte ge våra barn samma ansvar som våra föräldrar gav oss när vi växte upp?

Fanns det mindre faror förr? Knappast. Är vi mer upplysta än vad våra föräldrar var? Kanske lite, vi har framför allt mer tillgång till program som Dr Phil, Supernanny och psykologiböcker som berättar hur du ska vara som förälder eller hur du bör uppfostra sina barn. Men alla dessa fantastiska medier som upplyser oss hur man blir den perfekta föräldern gör kanske också att vi får prestationsångest och blir rädda för vad andra ska tycka om hur vi uppfostrar våra barn. Det hänger kanske med i den tidsålder vi lever i att allt ska vara så perfekt och att man inte får misslyckas.

Visst var det andra tider när vi var barn, världen var lite mer naiv då. Min mamma var fantastisk och gjorde så gott hon kunde och kanske skulle hon agerat annorlunda om hon varit ung mamma 2010. Men att jag fick ta ansvar så tidigt gjorde ju ändå att jag så tidigt blev väldigt självsäker och självständig på ett positivt sätt. Jag vågade lita på mig själv och tro på mig själv. Risken med vår prestationsångest att vara perfekta föräldrar gör att vi kanske överbeskyddar våra barn och inte ger dem det ansvar som de behöver för att utvecklas.

Men det viktiga tror jag är ändå att man är lyhörd till sina barn och deras behov och vågar ge dem ansvar och öka på ansvaret i takt med deras mognad och strunta i vad alla andra tycker om hur du ska uppfostra dina barn. Jag är långt ifrån en perfekt förälder. Men jag gör mitt bästa för Liam varje dag. Jag försöker ge honom den frihet och ansvarskänsla som jag upplevde när jag var liten även om det sker på lite andra sätt och jag hoppas att genom att ge honom en balans av min uppfostran, frihet och eget ansvar att han fortsätter att vara den starka, självsäkra och härligt självständiga unge som han redan är idag!

/Laila Bagge Wahlgren

Läs mer på http://blogg.mama.nu/lailas-blogg/

Hej, jag heter Magdalena!

Jag är på väg till Gotland, med min kärlek sedan ett tag tillbaka. Vi sitter på Bromma och har just lyckats boka om vår flight till en tidigare. Mina tre barn Tristan 5, Lance, 10 och Isak, 15 åkte till sin pappa för ett par dagar sedan. Vi har haft fyra veckor tillsammans där vi badar, solat, åkt båt, campat och “bara varit”

Nu är jag tonåring, ung på nytt, utan ansvar, full med bus! På väg till Gotland. Visst saknar jag mina barn! Men  efter ett par “läroår” har jag lärt mig att uppskatta och njuta av mina barnfria dagar, och tid.

Den här sommaren är, och kommer bli, min bästa sommar på år - jag har blivit beskjuten av Amors pilar!

Vilken fantastisk känsla det är att hittat kärleken. Jag tror att kärleken som omsveper en, tar en med storm och överrumplar en senare i livet, på äldre dagar kan bli den största. På något härligt sätt så har man landat, man vet vad man vill med livet. Man vet vad man uppskattar, föredrar. Vilka sidor och värderingar som är viktiga. Vilka sidor man INTE står ut med. Man har gått på minor, gjort missar, fallit gör passion, varit en idiot eller förblindad av kärlek.

Att hitta kärleken efter 30 är som att få leva om sitt liv på nytt.

Att få börja semestern på Gotland är som en dröm. Vilket paradis! Är vi verkligen i Sverige kan man undra. Dagen har varit lång, vi har njutit av solnedgången, delat en flaska vin, och ätit middag med goda vänner.

Hoppas din sommar hittills varit skön! Och jag önskar dig en fortsatt härlig ledighet.

/Magdalena Graaf

Läs mer på http://www.magdalenagraaf.se/

Gud, jag har aldrig sett så många rövar som denna heta sommar. Rövar överallt. Rövar i shorts, rövar i hotpants, rövar i jeans av europeiskt snitt. Vad säger Ribbing? Att man ska skyla sig, antagligen. Av respekt för sin omgivning. Vad säger jag? Att röven är själens spegel, säger jag! Röven är baksidans mun säger jag. Heja röven!

Man är ju så himla medveten om mode nu för tiden sägs det. Uttrycker sig genom kläder och så vidare, signalerar vem man vill vara. Men en sak man inte har koll på – uppenbarligen – är baksidan. Ärligt talat, skulle du känna igen din egen på ett foto bland hundra andra?

Röven är den sista utposten. The final frontier. Ärlig och ostajlad.
Röven vägrar makeover. Röven är stor.
Jag bugar framför den.

Äter salta biten och röstar såsse efter en hård dag i kolgruvan.

Managementröven på väg till ännu en deal med “telecom” och “innovativa lösningar”.

Tog sig ett glas snaps senast på midsommar. Så visst släpper hon till ibland!

“Nä, om man skulle unna sig en liten Rosita idag?”

/Caroline Hainer

Läs mer på http://www.folkvett.se/jazzhands/ 

Magi. Tycker du också att det är för lite magi i ditt liv? Nej, jag är ingen religiös människa. Men jag tror på magi ändå, jag tror på de där ögonblicken då delarna bildar en särskild glimrande enhet. Jag tror på att söka de ögonblicken. För i efterhand är det bara de vi minns.

För ett par veckor sen tog jag med mej min familj till en skärgårdsö. Där tänkte jag att magin skulle infinna sej. Vågskvalp, loja vassfält, ständigt rasslande trädkronor. Av detta måste det väl bli storartat alldeles av sej själv. Tänkte jag. Det blev det nu inte. För många måltider som skulle beredas, för mycket solkräm och myggmedel att slabba med, fästingar att leta efter, filtar att hämta. Kanske är det såhär att ha barn, tänkte jag som så många gånger förut. Kanske uteblir magin. Kanske är man blott ett arbetsdjur så länge barnen är små och kanske får det lov att vara så. Och kanske är man alltid ett arbetsdjur.

Så kom den allra sista dagen. Jag och mitt äldre barn klev runt på de spräckliga klipporna, petade förstrött med pinnar i alghögarna. Vi pratade om vattendjuren, de stora, de farliga, de utdöda. Han flinade lyckligt mot den blåsvarta ytan och såg ut att tänka ungefär: Världen, vad stor den är, vad små vi är. Jag kom på mej själv med att göra detsamma. Plötsligt slog det mej: magin, här är den, här är ögonblicket jag kommer att ta med mej härifrån. Om jag hade kunnat byta alla de andra dagarna mot ytterligare ett hade jag gjort det med detsamma.

Vad som skilde de här minuterna från alla de andra? Att våra väskor stod packade i hallen. Vi skulle snart ta båten hem igen. Vi var praktiskt taget redan på väg. Det fanns inget kvar att göra. Inga flera måltider, inga matsäckar och solkrämerna låg längst ned i nån kladdig fryspåse. För en gångs skull fanns inte en enda sak att tänka på förutom just precis det vi faktiskt gjorde.

Sen dess börjar jag tro att det faktiskt är så, att vi gör för mycket. Preparerar för omfattande utflyktskorgar, smörjer och planerar, packar och packar och packar. Jag har alltid ogillat påståendet att man kan vara för informerad. Kan man bli f ö r informerad? Det tror jag inte. Men man kan göra för mycket av informationen om hur man bäst lever, äter, skyddar sej mot allt. Om jag fick komma med ett tips till dej som läser det här och som liksom jag vill erfara en gnutta magi ytterligare ett par gånger den här sommaren skulle det vara det här: strunta i saker och ting. Solkrämer och solhattar, de rätta skorna, den laddade mobiltelefonen. Strunta i det där med maten också. Ingen framförhållning. Släpp allt. Ty den som gör allt hela tiden har så mycket mindre plats för nåt annat. Nåt nytt, nåt magiskt.

/Linna Johansson

Läs mer av Linna på http://linnajohansson.se/ 

Det senaste året har jag figurerat en hel del i media. Hörts i radio, uttalat mig i tidningsintervjuer och ett par gånger synts i teve. Inte sällan ges jag titeln “expert på sociala medier”. Det är en titel jag aldrig skulle sätta på mig själv, av flera skäl.

För det första för att det är näst intill omöjligt att vara expert på ett område så stort och brett som sociala medier. Jag kan en del, jag har koll, men inte på allt, och för att kunna kalla sig expert tycker jag att man ska vara mer eller mindre en levande uppslagsbok.
För det andra för att jag är så mycket mer än sociala medier. Jag vill inte fastna i det facket. Även om jag älskar internet, och har bättre koll än många andra, så kan jag andra saker också. I grunden är jag journalist, jag vill fortsätta jobba som journalist och jag har betydligt fler intresseområden än internet.
Men det tredje och viktigaste skälet till att jag ogillar titeln, är för att jag ogillar hela begreppet. Och jag är rätt trött på metadiskussionen om sociala medier.

Sociala medier är inte nytt. Varför det plötsligt hajpats det senaste året kan inte bero på något annat än Facebooks enorma genomslag. Fortfarande är det inte nytt. Och varifrån kommer uttrycket sociala medier? Vem är den skyldige?
Det vi talar om är inget annat än internet. Grundtanken med internet är att människor ska kunna kommunicera, och sociala medier är inget annat än medier som är kommunikativa.
Hela internet är socialt.

Det pratas väldigt mycket om sociala medier, som om det vore en egen genre, ett fenomen skilt från resten av världen, eller verkligheten.
Jag är innerligt trött på det.

Internet är en fantastiskt källa till information, en oslagbar plats för samtal, kommunikation och socialiserande i alla former från dejting till seriös debatt. Det enda som skiljer internet från resten är att det sker digitalt, att det är snabbare, effektivare, mer demokratiskt och enklare att använda än forna tiders tryckpressar och OB-bussar.

Kan vi en gång för alla vara överens om det och börja utnyttja möjligheterna istället för att föra metadebatt om huruvida internet/sociala medier är nåt att ha eller inte? Kan vi en gång för alla vara överens om att internet är lika farligt som någonsin verkligheten varit och att internet är en del av verkligheten, som speglar världen? Och att vi därmed bör hantera nätet ungefär som vi hanterar resten av verkligheten?

Man kan inte vara expert på sociala medier, eller internet. Det är alldeles för stort. Man kan vara mer eller mindre begåvad som kommunikatör. Man kan vara mer eller mindre social och mer eller mindre intresserad av och kunnig i tekniken. Men det handlar inte om teknik, det handlar inte om att alla ska vara proffs på det dom gör, det handlar om världens hittills mest demokratiska form av nyhetsförmedling, spridande av ord, tankar, bilder och ljud. Det är det enda vi vet. Och med den vetskapen kan vi väl sluta metaprata om sociala medier och istället använda alla kanaler som finns för att uppnå något som är på riktigt? Och lägga diskussionen om internet på en lite högre nivå, som handlar om hur vi tar tillvara möjligheterna, hur vi bevarar internet fritt och demokratiskt, hur vi med hjälp av internet skapar en bättre värld, för oss alla att leva i.

/Sofia Mirjamsdotter

Läs mer på http://mymlanthereal.wordpress.com/

Efter en tid av hårda tester kan “Expedition: Lindberg” nu presentera resultatet av sommarens hetaste rektalsalvaundersökning:

Klassikern Xyloproct är överlägsen uppstickaren Ac3 Comfort. 

Vill du få bukt med dina hemorrojder är “Procten” att föredra i alla lägen, visar min empiriska undersökning.

Längre redovisning av resultaten samt bilder från testperioden kan komma att redovisas inom kort på “Expedition: Lindberg” på http://blogg.aftonbladet.se/lindberg.

Vinnaren i “Expedition: Lindbergs” rektalsalvaundersökning är klassikern “Procten”.

/Klas Lindberg

Läs mer av Klas Lindberg på http://blogg.aftonbladet.se/lindberg.

– Pappa. Eller hur du var rädd när jag skulle dö?

Frågan kom så plötsligt, som från ingenstans. Jag låg bredvid Abbe i hans säng och småpratade några minuter innan det var dags att sova. Det är för det mesta en fin stund, nästan alltid fylld av små funderingar och frågor. Nu var jag helt oförberedd. Jag stakade mig och stammade fram någon fråga om vad han menade, fast jag egentligen visste.

Skulle jag skaka av mig det? “Näähe, det var jag såklart inte. Inte skulle du dö inte”. Jag vill ju inte oroa min undrande femåring mer än nödvändigt. Eller skulle jag säga som det var? Att jag var skräckslagen, att jag knappt sov någonting de första veckorna efter att han föddes och att hans mamma och jag desperat försökte trösta varandra fast ingen av oss riktigt visste hur? Skulle jag berätta hur nära det var, och hur lite vi förstod av allt som hände just där och just då?

Det har varit några riktigt varma härliga dagar den här semestern. I vintras kändes det som att de aldrig skulle komma, som att snön för alltid skulle ligga kvar och hålla kvicksilvret i ett stadigt grepp under termometerns nollstreck. Till slut kom de, varma och ljusa, och vi har varit nere vid sjön och badat varje dag, hela familjen. Abbes storebror kan simma nu, visserligen allra bäst under vattnet, men då och då tittar han upp och hämtar luft. Som en säl ungefär.

Det finns en liten klippa där vi brukar bada. En och en halv meter hög. Kanske två, om man frågar barnen. Storebror har hoppat och dykt ifrån den där klippan de senaste två somrarna. Nu har han gått vidare till de riktigt höga ställena med såna där Tarzanvrål-hopp från fem, sex meters höjd. Men lillklippan är fortfarande kul, och nu har han dessutom fått sällskap av Abbe.

Vi har hoppat, plaskat, badat och skrattat. Jag har suttit på berget och tittat på Abbe när han med oförtruten vilja klättrat ur vattnet och upp på den lilla klippan. Och hur han med ett gapskratt i hela ögonen och röda flytpuffar på armarna slängt sig ut i vattnet igen. Ibland med ett vrål som “TJENA, TJAMMA, HALLÅ” eller något obegripligt i stil med “TJONNE MONNE” som knappt hinner klinga ut innan han slår i vattenytan med ett magplask. Det har svidit till ända in i skinnet på mig och jag har undrat hur ont det gjorde på Abbe, tills han kommit upp till ytan, skrattat och gjort om hela proceduren igen. Och igen.

Jag har suttit där och tittat med en fin känsla i magen. Tänkt att vintern var fin med alla pulkaåk och snögubbar, men trots allt så är ändå sommaren helt oslagbar. Och när jag suttit där och sett Abbe ömsom i vattnet och ömsom i luften har det slagit mig vilket mirakel det är att jag har honom. Det är inte alls självklart, har jag tänkt.

Abbe tittar på mig och frågar igen. ”Eller hur du var rädd när jag skulle dö, Pappa?”

Jag kryper närmare honom och stryker hans lilla kind med utsidan av mitt pekfinger, tar ett djupt andetag och svarar. ”Ja lilla vän. Pappa var väldigt rädd att du skulle dö när du var liten. Jag var jätterädd och väldigt ledsen. Men doktorn var ju så duktig och kunde laga ditt hjärta. Nu är jag inte rädd längre vännen. Nu funkar ditt hjärta finfint, och nu vet vi hur duktig doktorn är om det behöver lagas igen. Bra va?”

Abbe tittar på mig, ler lite och säger ”Mm”. Sen tar han sin filt och trycker sig så tätt mot mig att jag kan nästan kan känna det mot mitt bröst. Känna Abbes lilla hjärtat som pickar och slår där inne.

Läs mer på http://www.hejaabbe.com/

När jag skriver det här sitter jag i Calvi, en av Korsikas huvudstäder, och dricker kaffe med utsikt över hamnen. Det är eftermiddag och båtarna har börjat komma in. När jag nu säger båtar, så menar jag egentligen jakter. Det här är motorbåtar så stora att de har en egen anställd besättning. Några av dem tillhör rika tyskar och amerikaner, men de större är förmodligen inte privatägda utan hyrs ut, med besättning och allt, till äventyrliga medelhavsfarare. Precis för en minut sen så lade en jakt till som är den största båt jag nånsin sett utan att vara en färja. Den får de andra tidigare storslagna jakterna att bli till jollar i jämförelse. All aktivitet i hamnen stannade upp i några sekunder när den kom in; det var tydligen inte bara jag som blev imponerad av storleken. Men så gick den här svenska familjen förbi. De såg båten lagom när de passerade mitt bord så jag hörde deras kommentarer. Pappan pekade på båten och suckade bara nåt manligt och längtansfullt. Den tonåriga sonen konstaterade lakoniskt att: ”Han har helt klart den största båten på gatan.” Men det var mammans kommentar som fick mig att sätta kaffet i halsen: ”Alltså, jag skulle skämmas om jag hade en sån stor båt.”

Jag kanske är känslig. Men jag tar lika illa vid mig varje gång jag hör sånt där. Jag vet att vi tycker att jantelagen är typiskt svensk, men en stor del av amerikanarna tycker att den är amerikansk och holländarna att den är deras. Behovet av att inte vara förmer än andra verkar snarare vara om inte allmänmänskligt så åtminstone västvärldsmänskligt. Men jag förstår inte det här. Sen när har det varit konstruktivt att skämmas för att man har något, eller har klarat av något, som inte alla har? Jo, jag vet att det historiskt sett annorlunda ut; i bondesamhället behövdes det att invånarna skötte sina uppgifter och inte stack ut på äventyr för att byn skulle fungera. De som istället gjorde annorlunda blev ett hot för infrastrukturen samtidigt som en källa till avund för alla andra som fick bli vid sina läster. Men det ser inte ut så längre. Och faktum är, rent historiskt, att det har inte skett ett enda framsteg någonstans, inte tänkts en enda innovativ idé, av någon som skäms för det de är begåvade med. Oavsett om det är pengar att förverkliga sina idéer med eller förmågan att tänka det ingen annan tänkt tidigare.

Därför blir jag på allvar beklämd när jag forfarande hör det uttryckas. Jag undrar hur den där mammans liv ser ut. Hur är världen att leva i om saker bara kan vara acceptabla när de är samma som det alla andra har eller gör? Eller säger hon bara det hennes mamma sa, per automatik?

Men mest blir jag bara trött.

Kan vi inte lägga av med det här snart? För jag lovar att den där mamman innerst inne skulle vilja ställa sig på taket och skrika så hela världen visste det om hon hade den där båten. Eller om hon vann första pris för sina ansträngningar på hunddressyrstävlingen.

Det här med ”inte ska väl jag,” det klär oss inte längre. Om det nånsin gjort det. ”Inte ska väl jag?” Jo. Det är klart att du ska. Så många gånger och så mycket du kan, dessutom.

Och i linje med det – när nån annan gör nåt utöver det vanliga så finns det heller ingen anledning för oss andra att känna oss hotade av dem och börja klaga. Vår överlevnad är säkrad sen länge. ”Vem tror hon att hon är?” är bara en tröttsam variant på samma jante-tema. Nu bestämmer vi oss en gång för alla att vi i fortsättningen istället tänker bli glada åt andra som gör det vi själva inte vågat. Istället för att klaga. Vi bestämmer oss för att bli stolta å andras vägnar – liksom våra egna! Vi bestämmer oss för att det ska få kännas bra, och inte skämmigt, när vi sticker ut. Själv tänker jag knacka på den där stora båten och bli bjuden på kaffe. Det har de fan råd med.

/Henrik Fexeus, Calvi, juli 2010

Läs mer på http://www.henrikfexeus.se/blog/

Mina damer och herrar! Låt mig förtälja eder om ett drama som kostat mig en dag av mitt liv och hälften av håret på mitt huvud. Och det är förmodligen inte över ännu.

Det började med att min laptop stängde av sig lite när som helst. Som en tjurig unge som plötsligt inte ville vara med och leka längre. Till slut gick det inte att få igång den alls. Den här tjuriga ungen köpte jag för mindre än ett halvår sen. Låt mig förklara en sak: Jag är skitbra på teknik. Så länge den funkar. Problemet är bara att den aldrig funkar! Och att den alltid slutar funka precis när det absolut inte får hända. Jag är övertygad om att det vilar en förbannelse över mig. Jag måste ha förargat någon elak gammal trollpacka, som hon i ”Drag me to hell”, och nu gör hon mitt liv i den moderna världen till ett helvete. Allt jag tar i blir till bajs.

Det är stekhett ute men det är paniken som får mig att svettas när jag åker tvärs igenom stan för att lämna in min laptop. Jag förklarar läget för killen i PC-butiken. Har förmodligen vilt stirrande blick och panikdarr på rösten. Sånt väcker antingen medlidande, eller så ses man som ett enkelt byte.

Han: Jaha… (vrider och vänder på den) Brukar du använda den i sängen?
Jag: Ja, det händer väl.
Han: Mhm. Men du vet då täcker man fläktarna. (lång förklaring på vad som då kan hända, jag förstår ungefär hälften) Då gäller inte garantin.
Jag: Men alla surfar väl i sängen ibland? Jag visste inte…
Han: Och så kan det komma in damm. Då gäller inte garantin, då är det självförvållat.
Jag: Men…
Han: Kan det vara ett virus? Då gäller inte garantin.
Jag: Jag tror inte det. Jag har ett virusprogram…
Han: Vilket?
Jag: Öh, jag minns inte. (känner mig korkad) Men det verkar bra. Det kommer massa rutor hela tiden som säger att den håller på med saker.
Han: Brukar du ta ur batteriet när du använder strömsladden? Annars blir det ju överladdat. Och så blir det varmt. Det skadar datorn. Då är det självförvållat och då…
Jag: Skulle jag kunna få se garantivillkoren?

Han letar länge på Företagets hemsida. Han hittar inget dokument där alla dessa undantag och kryphål står listade men ”det ska finnas där”. Till slut kommer vi överens om att han ska undersöka datorn. Om det är ett fel som garantin täcker så är det gratis, annars kostar undersökningen 600 spänn. Det kan ta ett dygn ungefär.

Jag går hem och försöker att inte tänka på att jag har deadlines, eller att jag inte har råd att köpa en ny laptop just nu. Jag vill absolut inte tänka på vad som kan ha gått förlorat i kraschen. Fakturor? Manus?

Jag har knappt hunnit hem förrän de ringer från PC-butiken.

Han: Det verkar gå på garantin det här. Vi har provat att (lång förklaring, jag förstår ingenting men hummar instämmande som om jag har koll, tänker att det är bäst att inte verka så lättlurad) och nu får Företaget hämta den.
Jag: Okej. De ska laga den?
Han: Ja du får hämta upp den här så hämtar de den hos dig med bud.
Jag: Kan de inte hämta den hos er på en gång?
Han: Nej, de är väldigt noga med att den ska hämtas hos slutkunden.

Släpar min trötta slutkunds-kropp över stan igen. Känner att jag väcker medlidande i PC-butiken den här gången. Det känns som en seger i sammanhanget. Får en snilleblixt och ber att få ringa Företaget från butiken. Känner på mig att det här inte är riktigt över ännu. Mycket riktigt.

Den som svarar på Företagets ”kundtjänst” (ett ord som snart framstår som ett dåligt skämt) är en gubbe som uppenbarligen skulle göra precis vad som helst hellre än att sitta där och lyssna på mig. Han förklarar, uppenbart utled, att först måste jag skicka en kopia på kvittot så att de kan kolla att garantin fortfarande gäller. Tydligen ska jag mejla det, och sen får jag ett bekräftelsemejl med ett ärendenummer. Det tar ett dygn. Och man behöver ärendenumret för att de ska komma och hämta datorn.

Jag: Men jag kan ju inte kolla mejlen för jag har ingen dator!

Vi kommer överens om att jag ska faxa det. Då kan jag ringa tillbaka om 20 minuter. Jag får hjälp av killen i PC-butiken att faxa och jag är gråtfärdigt tacksam. Hulkar nästan när jag tänker på vad jag skulle ha gjort om jag gått hem.

En halvtimme senare ringer jag upp. Nu har jag fått ett ärendenummer. Segern känns nära.

Jag: Så när hämtar ni datorn?
Han: Först måste vi göra en kontroll. Jag kopplar dig till vår teknikavdelning.

Hon som svarar på teknikavdelningen låter visserligen snäll men är först obeveklig. Jag måste slå på datorn och göra en genomgång av den enligt hennes instruktioner. Annars tar Företaget inte emot den.

Jag: Men jag har ju just fått den genomsökt av butiken där jag köpte den! De har redan kollat allt!
Hon: Först måste vi kolla (lång förklaring som jag inte ens orkar lyssna på, jag förstår äntligen att allt det här är en utstuderad komplott för att ingen ska orka utnyttja garantin utan istället köpa en ny skitdator) så om du slår på datorn…
Jag: Men jag kan ju inte slå på den! Det är ju fel på den!

Det känns som om jag är fast i en av de där mardrömmarna där ingen förstår vad man säger, eller där alla tror man är sinnessjuk fastän (eller just för att) man är den enda som beter sig normalt. Till slut griper killlen i butiken in och agerar tolk. Han får dem att förstå! Jag vill slicka på marken han går på. Funderar allvarligt på att köpa blommor. Och en glass. Undrar om jag inte känner några singeltjejer som han skulle kunna gå på blind date med. Han är ju ett kap, det fattar jag nu! En hjälte!

Jag får veta att Företaget kommer att skicka ett emballage, som jag ska packa ner datorn i och skicka den till Växjö för att få den lagad. Det där med att komma och hämta datorer slutade de med för två år sen, får jag veta.

Jag skriver det här blogginlägget på mina föräldrars dator. Skärmen har börjat flimra på ett mycket oroväckande sätt, som på en urgammal tv i en sommarstuga. Jag skämtar inte. Den där trollpackan ger sig inte. Jag kanske borde ge upp hela den moderna världen. Skriva mina blogginlägg med en gåspenna. Skicka ut dem i världen med Ponnyexpressen. Låta henne vinna en gång för alla.

Läs mer av Mats Strandberg på http://matsstrandberg.blogg.se eller spana in hans senaste bok HÄR (extern länk).

Jag är en sån där kreativ människa.
En betraktare, tänkare och konstnär.
Jag har aldrig varit bra på att öppna munnen och prata, jag kommunicerar med mina bilder. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
 

 
Det bästa jag vet är att skapa. Både med idéer i huvudet och med penna och papper eller kamera i den så kallade “verkligheten”. 
 
 
Jag började fotografera våren 2008. Min blogg var bra besökt redan då, eftersom jag tecknat mig till ungefär tvåtusen besökare och jag blev från första stund jag klev ut med kameran i rampljuset jämförd med personer som fotograferat i flera år. Det kändes hårt då, men faktum är att det har slängt mig framåt i utvecklingen, eftersom jag alltid haft en vilja att bevisa att jag minsann inte alls behöver vara sämre.
 
 
Jag har en grym vinnarinstinkt.
Den har både hjälpt mig och stjälpt mig. Jag älskar att sätta upp mål och att lära mig saker som jag inte kan. Lyckas jag, flyger jag bland molnen. Misslyckas jag, drar jag mig rakt ner i fördärvet. 
 

 
Just nu lever min blogg som ett bevis på min utveckling och som en push framåt för alla dem som också ska börja på noll och ta sig fram i denna stora värld av talangfulla människor.
Jag har kommit en bit på vägen under de här åren, men jag har också en bra bit kvar, det kommer man nog alltid att ha… och det är med spänning som jag tar mig an varje nytt äventyr.
Det roligaste av allt är att jag aldrig kunde tro att jag skulle hamna här en dag. Bloggandes för flera tusen människor. Människor som läser just mig.
Nog är det allt bra spännande alltid…

/Elin Kero

Se fler av Elin Keros bilder på http://nevnarien.se/