“Jag vet att det är ytligt att skriva om design och inredning” påbörjade en annan inredningsbloggare en mening med att säga. Hon hann aldrig säga klart meningen innan jag opponerat mig. “Men varför måste det vara ytligt? Att skriva om design är väl en hyllning till människans förmåga att skapa!”.
Jag har funderat en del kring det där. Var går gränsen mellan design och dekoration? Är det givet att det ena är ytligt medan det andra inte är det?
När jag läste konstvetenskap ifrågasattes och ältades konstbegreppet fram och tillbaka. Jag fastnade för en definition; Allt kan vara konst, med betoning på KAN. Det är betraktaren som avgör om det är konst eller ej, vilket i slutändan också innebär att betraktaren blir konstnären, satt på sin spets.
Med denna vida definition av konstens väsen kan jag se mig runt i mitt hem, hänga upp återvunna aluminiumburkar i taket, blanda kuddar från Rusta med en enstaka dyrgrip från Designers Guild, måla åtta loppisfyndade köksstolar i lika många nyanser av grönt, ställa en Eames Plastic Chair i ett välbelyst hörn och sedan luta mig tillbaka och förnöjsamt tänka; “Vilken gudabenådad konstnär jag är”.
Om jag har ett hem som är inhandlat på IKEA kan jag klappa mig på axeln och tänka ”Jag skildrar en stor del av nutidsmänniskan”.
”Visa mig ditt hem och jag ska säga dig vem du är,” är ett underliggande budskap som genomsyrar de allt vanligare hemma-hos-reportagen. Frågan är vad det är vi ser, om vi ser människorna som bor i hemmen, eller om våra linser färgar verkligheten så att det vi ser är ännu en tolkning och spegling av oss själva. Vissa hem skapar en känsla av samhörighet, som om vi är inbjudna till någon vars inredning vi identifierar oss med. Andra skapar distans. Återigen andra längtan.
Det ska vara unikt, det räcker inte längre med loppisfyndade möbler blandat med arvegods i kombination med prylar som fått prestigefyllda designutmärkelser, inköpta med noggrant låtsad nonchalans. Nej, skulpturen ska vara inhandlad på en marknad på nordpolen, upphittad i en container utanför det rum där Strindberg skrev ”Röda rummet” eller möjligen en gåva från en tvättäkta aboriginer som man gjort en minnesvärd walk-about med. För det unika kan väl aldrig var ytligt…. eller?
Det är en lång sträcka mellan hemmet som ”tak över huvudet/skydd från väder och vind” och hemmet som uttrycksmedel och kulturellt id-kort.
Kanske är frågan om gränsen mellan design, konst och dekoration egentligen inte så viktig? Kanske är det den underliggande värderingen av begreppen yta och djup som är det väsentliga?
Är det ok med yta om den har ”rimliga” proportioner?
Jag har ingen aning. Jag vet bara att jag blir lycklig av färg och form, över att vara människa och att som sådan ha en förmåga att skapa och även känna samhörighet med andra som skapar och uttrycker sig. Och jag ger blanka katten i om folk handlar sina möbler på IKEA eller väljer den mer unika vägen, bara de bjuder på goda kanelbullar!
Mer färg åt folket! (om de vill)
önskar Pethra
(färgknarkare)
Läs mer på http://inredningsbloggen.blogg.se
No related posts.
