Befinner mig just nu i London och fascineras under ännu ett besök på en av stadens mainstream-gayklubbar i SoHo av de brittiska bögarnas kärlek till vad jag kallar “den überkommersiella popmusiken”. Artister som Girls Aloud, The Saturdays, till synes oändliga rader med pojkband (just nu med JLS i spetsen) och en tsunami av solobrudar som Alexandra Burke, Sophie Ellis Bextor och självklart Kylie spelas i all oändlighet på videoväggar och på dansgolv.
Förmodligen ett mindre helvete för den som gillar house, r’n'b eller indiepop när de svept sin Smirnoff Ice – men ett paradis för en bög uppväxt på Trackslistan som bor i ett land där den typen av musik i stort sett är omöjlig att hitta på gayklubb numera.
I Sverige har nämligen den kommersiella popmusiken helt försvunnit – och i den mån den finns så finns det nästan inga som vill spela den. Anledning? Självklart den juggernaut vi alla känner som Melodifestivalen.
Missförstå mig inte, som en av grundarna av Schlagerprofilerna – vad Peter Jihde förmodligen skulle kalla “Sveriges största schlagerblogg” – så älskar jag Melodifestivalen som TV-underhållning och tävling. Jag skulle kunna ha en affisch på Christer Björkman hemma och jag har min beskärda del av gamla schlagerbidrag på vinyl, CD och Spotify-listor hemma. För mig är MF som OS och fotbolls-VM varje år, så det är inte SVTs flaggskepp i sig som är problemet.
Problemet är istället att efter Melodifestivalen växte i början av 2002 så har varenda artist och grupp i Sverige som pysslar med den här typen av ogenerat überkommersiell pop sugits in i festivalen så till den grad att det numera tvärtom istället är ett måste att ha varit med i MF för att överhuvudtaget kunna bli något inom genren.
Detta leder till att akter som exempelvis BWO, Elin Lanto, Eric Saade och Alcazar – artister som skulle kunna vara dagens svenska motsvarighet till de brittiska bögfavoriterna – obönhörligen direkt klassas som “schlager” i folkmun, något som i sin tur inte bara leder till att de då reduceras till att vara bara schlagerartister och inget annat, utan även till att när de spelas ute någonstans så blir detta dansgolv automatiskt det vi på HBT-språk känner som det bespottade “schlagergolvet”.
Och visst, det kunde väl ha varit okej om det inte vore för en sak: Att det i vårt regnbågsupplysta samhälle 2010 – där det är en självklarhet att alla bögar givetvis inte älskar schlager – samtidigt verkar vara en omöjlighet för de flesta att förstå att alla bögar som gillar Melodifestivalen faktiskt de facto inte automatiskt också går igång på allt med Carola och Kikki Danielsson så fort de vill ut och dansa…
Nä, istället för att få svettas sönder våra vällagda frisyrer till Lady Gaga, Alphabeat och Goldfrapps senaste mellan spännande svenska alternativ inom samma genre, serveras vi i värsta fall Fyra Bugg och En Coca-Cola efter La Dolce Vita och Pridelåten med Ankie Bagger…
Visst finns det säkert några undantag. Både på dansgolv och på svenska kommersiella artister som klarat sig bra utan Melodifestivalen (Robyn är ju på gränsen, men hon känns lite för egen för att kallas skamlöst kommersiell) – men i stort behöver dagens generation snabbt styra upp det här och ge oss tillbaka det svenska, kommersiella popklimat vi hade i början av nittiotalet med Orup, Lili & Susie, Roxette, Style och Army of Lovers.
Jag vill ju dansa till pop hemma också! Och jag vill gärna göra det svenskt! Och låt gå för att det varit med i MF om det är en hit – men jag vill inte vara ständigt nervös för att Högt över havet väntar bakom kröken…
Slutligen: Idol då? undrar den vane TV4-besökaren. Tar de inte numera fram den här typen av svenska artister som du suktar efter? Nä. Inte alls. Idol är ett stort misslyckande svarar jag. Säg en enda artist (undantaget Amanda Jensen som pysslar med småcreddig indie och inte pop) som kommit från Idol och vars popkarriär blivit något utan Melodifestivalen (alternativt som ställt upp där när karriären börjat gå på halvfart)? Jag kommer på Agnes. Ingen mer. Och hon var ändå åtta i Globen ifjol…
Nä, Idol tar inte fram några nya artister – speciellt inte med nya juryn – och TV4 borde som ett led i mitt upprop för svensk pop genast lägga ned skiten och dra igång ett svenskt X-Factor. Där har ni en programform som tar fram nya, bra artister – så till den milda grad faktiskt att de brittiska bögarna här kör avsnitten på storbildsskärm och deltagarna dominerar dansgolven i månader efteråt.
Lite som med Melodifestivalen i Sverige.
/Ken Olausson
Läs mer på http://kempagbg.blogspot.com/ eller http://schlagerprofilerna.blogspot.com/
No related posts.
