Allt började med ett närmast aggressivt SMS från okänt nummer i början av juli. “Du och jag har en del att reda ut. Helg på tu man hand i mitten av månaden. /J”. Det här var ingen inbjudan, det var en order. En snabb sväng förbi Eniros stukade säljkår avslöjade att det tillhörde “Direktionen, TV4-gruppen” och det var någonstans här jag blev verkligt intresserad.
Ty de som känner Jan Scherman vet att han, Jan, inte är de små gesternas man. Vi talar ändå om en man som gjort det till sin grej att dela ut korv till anställda och gäster en gång om året, på den i branschen så omtalade “TV4-festen”. Sist jag var där dansade Jan för övrigt med slipsen knuten runt huvudet i en hommage till sina säljare, så det var inte helt utan blandade känslor jag lät mig hämtas upp av en beställd bil en fredag i kuli. Det här kunde sluta var som helst.
Mycket riktigt.
När Landrovern vräkte sig upp mot trottoaren och passagerardörren slogs upp satt där ingen mindre än Jan Scherman himself.
“Hoppa in”, mös han, plirade med ögonen och lutade sig förtjust fram. “Sätt fart”, morrade han när jag blev stående. Jag löd.
Jag minns inte mycket av själva resan, mer än att Jan pendlade mellan att maniskt berätta detaljer om bilen vi åkte och om mängden pilgrimsmusslor i bagaget. Dessutom hann han dekonstruera konceptet “kommersiell yttrandefrihet” ner i sina beståndsdelar. Samt göra ned Manfred Aronsson. “Mannen som stal mitt allt”, som Jan bistert sammanfattade det när han vräkte två ton stadsjeep av vägen, in i skogen vid Nynäshamns havsband. Mest för sig själv. Själv höll jag mig avvaktande. Och i instrumentbrädan. Livet har lärt mig detta.
Framme på Torö styrde Jan elegant Landrovern mellan tallarna, till dess vi nådde ett hus. Ett hus jag bara hört om. Framför mig, med havet som fond, tronade Villa Spies. Sextiotalsskapelsen som stått orörd sedan Simon Spies släppte veven för snart 25 år sedan. Medan Jan rann ur bilen och satte av upp mot villan, satt jag kvar och ställde samman intrycken. Ett var säkert. Man skulle inte underskatta den här mannen. Det var uppenbart. Trots sin rondör tog han sig fram mellan tallarna med samma spänst och smidighet som den hos Broder Tuck när det vankas handgemäng i Robin Hoodmatinéer. Min solitude bröts när Jan, i bar överkropp och med två par Speedos i händerna frustande slet upp passagerardörren.
“Bada” trumpetade han kortfattat, som för att kompensera för ymnigheten fram tills nu. “Där”, fortsatte han och satte av mot den största badtunna jag någonsin sett. Den bröt onekligen av mot ställets stramt hållna arkitektur, men jag antar att det är med badtunnan som med Jans personlighet. Gränser. Skall. Sprängas.
Det var lite spänt i badtunnan till en början, det skall erkännas. Jan höll sig på sin sida, jag på min. Men vartefter vi skickade Proseccon fram och tillbaka lättade det upp. Till slut fick jag upp modet och pekade på det magnifika, gummerade kikarpar Jan hade stående på greppavstånd på sin sida. Ett sådant som hangarfartygskaptener har.
- Gluggarna, försökte jag. Vad har du dem till? Fågel?
- Fel, svarade Jan kort och utan att titta åt mitt håll. Tyskar, muttrade han till slut. Jag har det för tyskarna.
Jag sa inget, bet i vinglaset och tänkte att det kommer väl en fortsättning.
- Prosieben, kom det så med en plötslig suck från vänster. Jag gillar inte att inte veta var jag har dem. De är överallt. Överallt!
Vi såg solen gå ner tillsammans den kvällen, Jan och jag. När luft och vatten delade samma temperatur stod jag inte ut längre, ursäktade mig och steg ur. På sätt och vis ett nederlag, men varken det eller aftondaggen verkade beröra Jan, som blott viftade slött med högerhanden när jag menande gjorde sorti.
Senare på kvällen stod jag framför spegeln och gjorde mig i ordning för middagen. Någon – Jan? – hade hängt fram en kostym. Den var välsydd, men aningen för kort och det tog mig några ordentliga om och men innan kom jag ner i den. Inte bara var den av äldre snitt, den var dessutom aningen snett skuren varför jag haltande och böjd småsprang över gräsmattan och in i Villa Spies där Jan tog emot i vardagsrummet. När jag rörde mig ur dunklet och in mot den cirkel av levande ljus Jan placerat runt sig själv såg jag att han frös till.
- Den där kostymen, sa Jan över vinglaskanten och pekade på min uppenbarelse. Varför har du på dig den?
- Jag vet inte, stammade jag. Den hängde på väggen i mitt rum. Jag trodde att det var meningen att jag skulle ha…
Rösten vek sig.
- Den där kostymen, repeterade Jan iskallt, hade Strindberg på sig när han dog. Men jag antar att jag borde gratulera dig till att du fick in två meter människa i plagg sydda för en man som nådde en och en halv meter över havet.
Med dessa ord vände sig Jan om, klev ur cirkeln av ljus och försvann in i dunklet. Kvar stod jag och kände mig dum. Plötsligt fylldes rummet av ett brummande och golvet började röra sig under fötterna på mig. Mattan jag stod på drogs åt sidan och jag fick sidsteppa för att inte falla ned i det hål som öppnade sig i vardagsrumsgolvet. Ur det, mina vänner, steg en syn för gudar.
Upp ur golvet kom ett matbord, dignande av havets läckerheter. Mest pilgrimsmusslor, förvisso, men ändå. På bordet – Jan Scherman, i exakt samma pose som den han lämnat mig med nyss. Bordet stannade med ett klick som brände fast i den häpna tystnaden i rummet.
- Pilgrimsmusslor, sa Jan kort, svepte med handen över läckerheterna och tog ett elegant skutt ner på golvet. Min favorit, fortsatte han och sprintade bort mot ena kortänden.
- Du sitter på andra sidan, skrek han upprymt och började förse sig av överflödet.
Så startade en måltid som med lätthet skulle kunna fortsätta ända in i evigheten. Vi åt och vi drack och vi drack och vi åt och hela tiden böljade samtalet över valnötsträet i bordet. Jag lade upp retoriska servar, som Jan elegant smashade i mål. Jan avfyrade reklamtekniska oneliners över kandelabrarna, jag duckade dem och lobbade pilgrimsmusslor tillbaka. Små, välgrillade havskreatur som Jan med vana morranden fångade med munnen. Ute klarnade stjärnhimlen och ett milt ljus, inte alls kallt, silade ner över oss där vi satt och konverserade.
Då, plötsligt, reste Jan på sig.
- Kom, sa han. Jag vill visa dig något.
Vi gick ut på gården, förbi badtunnan och vidare ner mot Torös stenstränder. Tallarna vakade över oss, jag var inte rädd. Inombords spann något som bara kan ha varit förväntan, när vi så plötsligt befann oss i en glänta. På marken tallbarr, på tallbarren – den största hoppborg jag någonsin sett.
- Kom! tjöt Jan och drog av sig kavajen, slängde in den mellan tallarna och klättrade vigt upp och vidare in i detta himmelrike av tinnar och torn av plast.
- Det är en komplett replika av slottet Tre kronor, kom det ur mörkret från vänster. Jag fick det av Beckers i en fullständigt osannolik jävla barter, fortsatte det, nu från höger.
- Det är mitt livs bästa affär, hörde jag plötsligt, bakom mig. Där hängde Jan upp och ner i en lian och tittade förväntansfullt på mig. Skall du inte hoppa in, kuttrade han förtjust.
Jag klev in i Jan Schermans slottsplastreplika och nånstans här stannade tiden. Allt stod klart för mig. All den spänning som byggts upp under dagen och kvällen skulle tas ut. Här slutade det. Här var SMSets andemening. Two men enter, tänkte jag och mindes buren i Mad Max III. One man leaves.
Vi hoppade runt ett tag, avvaktande. Jan i bar överkropp och med den vanes smidighet. Jag med nybörjarens oräddhet och i Strindbergs dödsdräkt. Jan nickade uppskattande. “It takes a minute to learn, and a lifetime to master”, viskade han över borggården av plast och med uppspärrade ögon. Sen satte han av mot mitt håll i ett väldigt skutt. Kraften i det skickade upp mig i vad som måste ha varit hoppborgens motsvarighet till Tre kronors kruttorn. Där blev jag hängande en lång sekund. Jag dråsade ner, Jan parerade med ett jämfotahopp och i och med det startade en sedan urminnes tider förutspådd envig mellan nya och gamla medier.
Vi flög runt varandra, som små helvetestättingar över glödande kol. Jan med spänst, jag med kraft. Vi mätte varandras styrkor och svagheter, som kortspelare. Fintade, kastade oss och gjorde utfall. Efter ett tag slutade vi komplimera varandras attacker och fokuserade på nådastöten. Olé! skrek jag, böjde knäna och gav mig själv en väldig skjuts rakt upp i luften, slog ut armarna som kristus på korset och landade i en perfekt spread eagle som skickade Jan in i skuggorna med ett ilsket tjut. Men han kom snart farande över plasten för returen, gjorde en framlängesvolt, landade med fötterna först och marken försvann för mig. Borgens väggar försvann för mig. Träden försvann för mig. Kvar var bara himmel.
Schack! skrek Jan Scherman triumfatoriskt.
Jag tittade ner. Ett trettiotal meter ned såg jag Jan Scherman stå och gunga i sitt luftslott, med händerna i sidorna, misstroget betraktandes sin antagonist i luften. En miljard tankar och känslor trängdes inom mig. Varför skaffade jag inte fler barn? Varför började jag blogga? Varför köpte jag inte aktier i TV4 när jag hade chansen? Vad hände med mannen som var TV4-rösten?
Insikten slog mig samtidigt som min lufttur peakade. Väl där, högt över Torös tallar sträckte jag ut mig som ett nyvaket lodjur mot månen och kröp sedan ihop, lite som en atombomb. På vägen ner begynte jag mässa med tordönsstämma och siktade in mig på den lilla prick av naken hud och gabardinbyxor som var Jan Scherman, som insett både sitt misstag och sitt predikament och nu förtvivlat försökte fly det oundvikliga i och med mitt nedslag.
- Här har du för Fångarna på fortet! skrek jag. Här har du för alla mjuka nonsensnyheter om nyfödda rävar på Kolmården i slutet av Nyheterna på nittiotalet! För idiotprogrammet Om en bok! För Peppe Eng! För miljonerna du lagt ut på nya, färgglada kanalidentiteter genom åren! För att du la ner Sen kväll med Luuk! För Let’s Dance! För Tobbe jävla Trollkarl! För Svart eller Vitt! För Destination Nordsjön! För ditt bristande engagemang i lokalsändningarna! För den stadigt sjunkande koncessionsavgiften till staten! HÄR HAR DU FÖR DEN 15 SEPTEMBER 1990! SCHACK MATT, DIN DJEFVUL!
Jag vet inte, men jag tror jag tömde kostymen på det lilla Strindbergska etablissemangmotstånd som fanns kvar i den där. Det jag vet är att sen blev allt svart. På kanalplats 4, såväl som inombords. Och det var gott.
/Prankmonkey
Läs mer på http://www.folkvett.se/prankmonkey/
