Jag cyklar ungefär två timmar per dag. Gör man det möter man ett antal olika trafiktyper. De allra flesta är jättesnälla. Men så finns det de där som man stör sig lite på.
Jag ger dig hela listan.
Översittaren – 40-talisten
Det här är mannen som vägrar flytta på sig fast han går mitt i cykelbanan. Jag plingar först snällt, sedan aggressivt, men inget händer för han går omkring och tänker ”Det är jag som har byggt detta land. Det är jag som har betalat för att berget blev till grus och gruset blev till asfalt. Du ska vara glad och tacksam att du och din flickcykel ens får beträda banan över huvud taget”.
Jag cyklar alltid mycket nära, ungefär en halv millimeter, ifrån honom som en beröring av döden för att påminna om livets förgänglighet och att det eviga livet, förintelsen, nirvanat eller den plågsamma skärselden (beroende av vad han har för religionsuppfattning) kan vara nära förestående. Oavsett hur mycket skatt han har betalat i sina dagar.
Säsongscyklisten
Cyklar man som jag året runt – genom piskande spöregn, sjuk snöstorm och mödosamma cykloner borde man bli behandlad som kungen på cykelbanan av säsongscyklisten på sommaren. Men det blir man inte. Han är inte bara långsam och i vägen. Han är dessutom arg, känslig och stipulerar egna regler och förordningar om vad jag inte får göra. Det gormas kreativa glåpord som ”Fittunge” när jag cyklar så fort att han känner sig skrämd, tränger mig i köer vid trafikljusen (vilket underlättar för alla inblandade eftersom jag cyklar snabbare), cyklar om honom på fel sida (för att han inte flyttat på sig när jag plingade – what to do liksom), kör mot rött (ja jag har också uppfattat att det är en riktig lag, men ibland missar man det om det till exempel inte är nån bil i närheten).
Paniksnurraren
Detta är återigen en person som går på cykelbanan. Plingar jag är det för att jag vill att hon ska flytta sig åt höger, alternativt göra henne uppmärksam på att jag kommer så att hon inte ska utföra någon oförutsedd manöver som att springa över till andra sidan, ”promenera” till andra sidan eller my least favourite – att börja snurra runt och skrika hjälp. Ändå gör hon det, FÖR att jag plingar.
Jag vet inte vad andra tycker men jag tycker inte att plingning ska motarbeta sitt syfte till hundra procent.
Manlighetssårade cyklisten
Det här gäller många killar i 25-årsåldern. Cyklar man som ung tjej om honom hör man inom två sekunder att det liksom börjar ticka bakom en. Det är testosteronbomben. Inte sällan hör man ett frustande ljud när den exploderar och adrenalinet pumpar och skvätter. ”En BRUD körde om mig. The unpronouncable FAILURE!”. Besinningslöst förnedrad kör han inom tio sekunder om mig igen.
Lagfaschisten
Det finns en liten sträcka där man kan cykla på fel sida av vägen och tjäna två minuter. Vissa andra Stockholmsstressare har förstått grejen. Vi flinar uppmuntrande åt varandra. Det är så trevligt att jag måste hejda mig så jag inte skriker ”ska vi inte ta en fiiika?”.
Men så finns det de som lätt skulle polisanmäla.
En gång prejade en mötande cyklist upp mig på trottoaren (helt onödigt eftersom han hade 20 meter tillgodo åt andra hållet) så att jag ramlade och praktiskt taget omkom.”Vi har faktiskt haft högertrafik i 40 ÅR.” skrek han.
Jag svarade: ”Nej i 42 år så HÅLL KÄFTEN!!”.
The screamer
Detta är en arg promenerande tant som skriker tillrättavisande saker. Ofta har hon någon sorts rimlig poäng, så det mest värda vapnet är att helt enkelt irritera henne ännu mer. Och det bästa sättet att retas är att vara töntig.
Mitt huvudsakliga respons är: JAMEN DUUU DÅ. Oavsett vad saken gäller.
Skriker hon: ”DU KAN JU INTE PLINGA SÅDÄR AGGRESSIVT”, skriker jag tillbaka: ”DET KAN DU VA SJÄLV!”
Skriker hon: ”Du det är faktiskt RÖTT här”, svarar jag ”Ja, men det jämnar ut sig för jag råkar stå still JÄTTEOFTA när jag har grönt”.
Skriker hon: ”Du kan inte cykla mitt i VÄGEN (cykelbanan)!”, skriker jag ”TREVLIG SOMMAR!”
Själv beter jag mig såklart perfekt.
/Lisa Eriksson
Läs mer av Lisa Eriksson på www.knivlisa.se
No related posts.
