När jag skriver det här sitter jag i Calvi, en av Korsikas huvudstäder, och dricker kaffe med utsikt över hamnen. Det är eftermiddag och båtarna har börjat komma in. När jag nu säger båtar, så menar jag egentligen jakter. Det här är motorbåtar så stora att de har en egen anställd besättning. Några av dem tillhör rika tyskar och amerikaner, men de större är förmodligen inte privatägda utan hyrs ut, med besättning och allt, till äventyrliga medelhavsfarare. Precis för en minut sen så lade en jakt till som är den största båt jag nånsin sett utan att vara en färja. Den får de andra tidigare storslagna jakterna att bli till jollar i jämförelse. All aktivitet i hamnen stannade upp i några sekunder när den kom in; det var tydligen inte bara jag som blev imponerad av storleken. Men så gick den här svenska familjen förbi. De såg båten lagom när de passerade mitt bord så jag hörde deras kommentarer. Pappan pekade på båten och suckade bara nåt manligt och längtansfullt. Den tonåriga sonen konstaterade lakoniskt att: ”Han har helt klart den största båten på gatan.” Men det var mammans kommentar som fick mig att sätta kaffet i halsen: ”Alltså, jag skulle skämmas om jag hade en sån stor båt.”
Jag kanske är känslig. Men jag tar lika illa vid mig varje gång jag hör sånt där. Jag vet att vi tycker att jantelagen är typiskt svensk, men en stor del av amerikanarna tycker att den är amerikansk och holländarna att den är deras. Behovet av att inte vara förmer än andra verkar snarare vara om inte allmänmänskligt så åtminstone västvärldsmänskligt. Men jag förstår inte det här. Sen när har det varit konstruktivt att skämmas för att man har något, eller har klarat av något, som inte alla har? Jo, jag vet att det historiskt sett annorlunda ut; i bondesamhället behövdes det att invånarna skötte sina uppgifter och inte stack ut på äventyr för att byn skulle fungera. De som istället gjorde annorlunda blev ett hot för infrastrukturen samtidigt som en källa till avund för alla andra som fick bli vid sina läster. Men det ser inte ut så längre. Och faktum är, rent historiskt, att det har inte skett ett enda framsteg någonstans, inte tänkts en enda innovativ idé, av någon som skäms för det de är begåvade med. Oavsett om det är pengar att förverkliga sina idéer med eller förmågan att tänka det ingen annan tänkt tidigare.
Därför blir jag på allvar beklämd när jag forfarande hör det uttryckas. Jag undrar hur den där mammans liv ser ut. Hur är världen att leva i om saker bara kan vara acceptabla när de är samma som det alla andra har eller gör? Eller säger hon bara det hennes mamma sa, per automatik?
Men mest blir jag bara trött.
Kan vi inte lägga av med det här snart? För jag lovar att den där mamman innerst inne skulle vilja ställa sig på taket och skrika så hela världen visste det om hon hade den där båten. Eller om hon vann första pris för sina ansträngningar på hunddressyrstävlingen.
Det här med ”inte ska väl jag,” det klär oss inte längre. Om det nånsin gjort det. ”Inte ska väl jag?” Jo. Det är klart att du ska. Så många gånger och så mycket du kan, dessutom.
Och i linje med det – när nån annan gör nåt utöver det vanliga så finns det heller ingen anledning för oss andra att känna oss hotade av dem och börja klaga. Vår överlevnad är säkrad sen länge. ”Vem tror hon att hon är?” är bara en tröttsam variant på samma jante-tema. Nu bestämmer vi oss en gång för alla att vi i fortsättningen istället tänker bli glada åt andra som gör det vi själva inte vågat. Istället för att klaga. Vi bestämmer oss för att bli stolta å andras vägnar – liksom våra egna! Vi bestämmer oss för att det ska få kännas bra, och inte skämmigt, när vi sticker ut. Själv tänker jag knacka på den där stora båten och bli bjuden på kaffe. Det har de fan råd med.
/Henrik Fexeus, Calvi, juli 2010
Läs mer på http://www.henrikfexeus.se/blog/
No related posts.
